Idag lämnar jag pokhara och nepal för denna gång.Tar en lång promenad och insuper alla dofter, ljud, bilder, människor, stadskänslan. Känslan är vemod.
Det har varit en period med starka upplevelser och möten. Det är en väsensskillnad till den svenska kulturen samtidigt som våra behov är lika. Nånstans att bo, någon att dela livet med, älska sina barn, mat. Men här är det mera av att fixa en dag i taget. Åtminstone ute i byarna. Ved. Mat till djuren. Värme.
Sitter och äter lunch när jag hör musik längre bort på gatan. Ett bröllopsfölje passerar. Vackra kläder i rött och orange. Grönt och lila. Vackert.
Även dessa deltog. 

Jag pratade med ägaren till restaurangen och han sa att det är en risk jag tar som flyger från Pokhara till Kathmandu, inställda flyg är inte ovanligt men min avgång var bara lite sen. Ett litet med plats för tjugo. 
Tyvärr var det disigt och Himalaya gömde sig för oss. Nej men se, en topp sticker ovan molnen. 
På flygplatsen i Kathmandu blev det stopp. Jag hade överskridit mitt visa med en dag och måste fylla en del papper och betala 33$. Kontant. Det hade jag ju inte. Alla kontanter var slut. Depp! Byråkratin lånade mitt Mastercard och gick sin väg. Han var borta länge. Jag väntade och väntade. Tiden till avgång närmade sig snabbt och jag hade ju även säkerhetskontrollen kvar. Lite svett under armarna men han kom tillbaka med ett uttagskvitto på 33$. Nu behövde jag bara gå tillbaks till passkontrolkanten igen. Puh. Det ordnade sig men lite lur blev jag att jag inte skulle hinna. Nu gick det bra men det är en himla byråkrati det här med visum.