Mot Pokhara!
Tidigt upp. Lätt frukost. Pratar med Umash Giri,  trekking guide och hotellarbetare under offseason.
Taxi till busstation och ilastning.  Bussen svårstartad vilket leder till lite oro att vi ska gå till Pokhara men den startar till slut. Resan går bra. Genom Kathmandu och förorter med alla möjliga typer av boende. Från skjul till flerbostadshus osv. Pratar med en man som sitter bakom oss,  Manuj Babu/konstnär.
Allt är bra  ända tills vi måste stanna pga ett jordskred  som stänger av vägen och vi blir stannade i tre/fyra timmar.  Kön av bilar, bussar, lastbilar, traktorer, tutande och pratande utan dess like.
När vi väntar på att vägen ska öppnas passar vi på att gå över floden Trisuli och tillbaka på en hängbro. Skolbarnen är på hemväg från skolan så vi passar på att prata engelska med dem.
Tillbaka till bussen går jag iväg och hittar ett gäng pojkar som spelar carambol, tar ett foto och av pojkarna vill att jag fotar honom. Sen blir jag inbjuden att spela med vilket kändes som en ynnest och en vänlig handling! De var roade av att ha med mig i spelet (som inte gick så bra för mig)
Känslan av att jag gjort rätt växer sig allt starkare. Jag får påtagliga och tydliga besked på det när jag passerar genom den nepalesiska landsbygden mellan Kathmandu och Pokhara. 6-8 timmar som resan beräknas ta blir nästan 12 rimmar. Jag får flera bonustimmar att se och reflektera över min situation här och i livet. Jag har allt. Jag har allt jag behöver i Sverige. Ingen orsak till klaga på mycket, speciellt inte detaljer. Jag ska vara glad och tacksam för att ha blivit född till denna plats på jorden utan att fördenskull sluta fortsätta arbeta på att förbättra livet på alla sätt. Men jag kan göra mer för vår omvärld om jag bara bestämmer mig för att ta nästa steg.
Arbetet kan göras på många sätt – ett är att åka till Nepal och försöka göra en insats och betala tillbaka lite av mitt överflöd till de som har så mycket mindre.
It’s payback time!

/Sten-Ove