Vaknar i Ulleri till en utsikt som slår det mesta (hitintills).
Sovit otroligt bra och skulle ligga kvar om jag tillät mig men det gör jag naturligtvis inte. George fortsätter tänka på det att vi betalt mer än vad Paul meddelat oss. Men jag bad honom att släppa det för nu.
The pain never stops! Vandringen uppför fortsätter. Något lindrigare men ändå tufft.
Jag blir tröttare och tröttare. Måste pausa oftare. Jag verklig utmattad. På ett sätt som jag inte känner igen. Jag har haft en envis hosta innan jag resan och den vill inte försvinna. Jag tänker att jag har nåt skit i kroppen som hindrar mig. När vi kommer fram till Gorephani stannar vi och äter. Vilar. Slumrar en stund vid matbordet. När vi beger oss igen bär det uppåt igen på dessa förbannade stenar. Jag är nu obeskrivligt less på att gå i denna långa stentrappa. Nära gränsen nu. Men så börjar det gå neråt mot Chitre. Å vad skönt. Snart är vi framme! Vi kommer till vårt lodge och efter att jag plockat upp allt från väskan lägger jag mig och vilar under två täcken. Trots det huttrar jag. Jag får inte upp värmen men somnar en stund. Vaknar igen och vi beställer middag. Under tiden tar jag en dusch, tro det eller ej men med varmt vatten! Efter middagen pratar vi med våra bärare runt den varma eldstaden. De vill komma till Sydkorea. De studerar koreanska. De vill jobba inom jordbrukssektorn. Dessa pojkar, 19 år gamla har burit våra väskor uppför dessa f……bannade stentrappor. Säkert 30 kilo. Imponerande. Sen är det tidig godnatt. I morgon ska vi till skolan och det blir en mottagningsgrej. Spännande.
Nu godnatt
/Sten-Ove